tisdag 29 juni 2010

signering

lördag 26 juni 2010

dina verk

jag är vacker
när jag är ritad
i dig

lördag 19 juni 2010

Att vara världens finaste problem

Hon brukade säga att hennes förhållande blivit sådär, när hon tog upp deras problem med honom svarade han tänk inte så mycket. När jag fick höra det tänkte jag att killar kanske, generellt sätt, är mer benägna att nöja sig. Fast det kanske inte är så bra i relationen. Hellre än att ta itu med de problem som finns ignorerar de problemen och fortsätter som det alltid varit, eftersom att de är trygga i det, medan kvinnor tänker mer på relationen och lättare ifrågasätter. Därför är det bra om båda vill kommunicera och förändra och ta itu med de brister som faktiskt finns, innan det är för sent. Vissa samtal behöver man ta för att utveckla relationen, problem löser sig sällan självmant.

När hennes pojkvän kom hem från jobbet satte han sig ofta direkt i soffan, satte på tv:n, klappade henne på rumpan och sa fan, älskling, vad bra vi har det, fast veckan hade varit kantad av problem. Han hade porrsurfat hellre än somnat samtidigt som henne, hushållet hade blivit ett andra heltidsjobb, fast utan lön, mer än en klapp på rumpan då och vad bra vi har det!

Problemet blir att många ser för nöjt på det dem har, istället för att göra det man har till en stabil grund som man senare kan utveckla så blir det man har, så länge det fungerar okej, både ytan och djupet. När det tog slut sa han vi som hade det så bra och han hade blivit både chockad och ledsen och då hade hon under ganska så lång tid försökt att diskutera och ventilera hur hon kände och om sina önskemål. Han var van vid att maten alltid fanns på bordet när han kom hem, att det alltid var städat, att toalettpappret aldrig tog slut och att sängkläderna var rena, men han funderade aldrig på varför det var så, vem som gjorde allt jobb. Istället för att fundera på varför det var rent, hade ett rent hem istället blivit utsikten han hade vant sig vid.

Jag sa att jag skulle vilja ha ett jämställt förhållande, att den största jämställdhetsbonusen så klart är att båda könen får ut lika mycket av sina liv, att barnen får lika mycket pappa som mamma, att förhållanden inte ska grunda sig i om de är samkönade eller olikkönade, utan i om de är samkänslade eller inte och att respekt och kommunikation inte bara blir substantiv utan verb, alltså, något man gör istället för en sak som bara ligger där.

Man behöver inte ha svaren på alla frågor, det räcker väldigt långt med att våga ställa frågorna. Till slut behövs något annat, en filosofi som säger framåt, en som hyllar människans inre delar, och får oss att tro på oss själva, att vi kan förändra samhället och vårt sätt att hantera relationer, för det kan vi! Men jag förstår inte hur vi ska kunna förändra något om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen. Jag vill att skavanker, dåligt sex, dålig hy och felaktiga beslut också ska få plats. Jag vill ha den osminkade sanningen. Relationer är inte något som ska putsas för att sedan visas upp, ibland behöver man visa upp det som är mindre bra för att kunna analysera det och veta vad man ska göra härnäst.

Jag blir trött när en flyktig bekant säger jag skulle nog kunna knulla med vem som helst, bara för att det går, för om sex och relationer är något man bara har och gör med vem som helst, hur som helst, utan krav, så skulle man ju slippa tänka. Om allt bara handlade om sex, sådär som vissa säger att det gör, skulle allt vara så enkelt. Man skulle slippa tänka, slippa känna, inte ha några krav och alltid vara lycklig och vad är egentligen integritet värt?

Själv fortsätter jag drömma om att få somna bakom någon, med en arm om en annan människa, fast det har ju förstås egentligen inget med sex att göra. Jag vill få höra att min kropp är fantastisk, att min själ är fantastisk, att hela jag är den underbaraste som någonsin funnits i någons liv, vara en relation någon kan hantera, en hand som hjälper till, och inte släpper vid minsta problem.

måndag 14 juni 2010

inga fåglar genom min luft

universum bestod av människor som mötte varandra
nu är hälften av mig förflutet
och kanske dras resten av mig med in
jag var stilla och kastades ut i tiden
och fast siffror flyter runt lyckas jag inte greppa någon av dem
jag önskar att tiden var en del av mig istället för jag en del av den
jag var stilla och kastades ut i tiden...

det finns en smärta i att tala men inte säga något
och det finns en smärta i att säga något men inte tala

jag säger att jag vill vara lika svår att tränga undan som vatten
men det jag säger överröstas av tysta ord
ord som inte finns
som aldrig kommer att få ett namn
tusentals ord, splittrade i magen

torsdag 10 juni 2010

bokus

Jag såg att Bokus skrev om Evelinas recension av min bok på deras blogg
Fint!

Nattbreven

Oskar Rickardsson visar att man inte behöver vara en etablerad poet för att kunna skapa mästerverk.
Tack vare internet har han länge följts av en trogen skara läsare som gång på gång förtrollats av hans magiska sätt att behandla orden. Oskars dikter är var och en en kärlekshistoria i sig själv. Varje formulering är rörande vacker, varje rad är laddad med känsla. Det som alltid fascinerat mig med hans poesi är hur tydlig känslan i den är, hur lätt man kliver in i den och upplever den som sin egen verklighet. Vakentimmar är vacker, sorglig och absolut fantastisk poesi när den är som bäst, och om du inte tror mig på orden så vill jag bjuda på fyra rader som så väl sammanfattar den fina stämningen i hela den här boken.

"jag låg med mina händer på din mage och tänkte högt för dig att om du inte vet om att jag lever
så är det inte riktigt som att vara vid liv"

(Evelina)

onsdag 9 juni 2010

mörkt och ljust igen

du har inte rest genom hela min kropp
men kanske är det inte heller något som du har behov av
min kropp vill känna rymden
men inte tomrummet
ofta gör man sig själv till ett tomrum
men ett tomrum mellan vad
livet och döden?
förlust och vinst?
mellan det som en gång var en värld
och det som inte längre är en?


för att veta vad jag skulle förlora
så måste jag veta vad jag har till att börja med
jag har två armar
två ben
fästa vid en kropp
ett språk
en värld jag inte vet vidden av
men det är inte mig själv och min kropp jag skulle förlora
det är någon annan

hur vet man om man får plats i en värld man inte vet vidden av?
kroppen väljer normalt att stöta bort det som är främmande
hur ska man då ställa sig
till att en annan människa försöker ta plats i en?

sträcker jag ut mitt liv och granskar det
vad finns då att minnas?
sträcker du ut ditt liv
kommer jag då att sträcka mig bortom ditt liv?

man kan aldrig utgå efter att saker
hände så som man minns dem
och ofta kan man minnas saker som inte hänt
glömma saker som man faktiskt upplevt
jag hade en barndom
men allt jag minns är detaljer
minnet är inget som är bestämt
det förflutna kan kastas in i ditt liv imorgon
framtiden kan vara det vi redan har gjort
jag vill inte känna mig som resa som redan är gjord
men är jag redan upptäckt och har fått ett namn
hur skulle jag kunna kalla mig något annat?

världen är din nya överkropp
alla resor bort och hem samlas i dig
jag försöker inte slita mig ut ur din kropp
och inte huggas ut som om du vore ett berg
jag försöker inte tvinga mig in i dina fingertoppar
som om jag vore ådror som behöver få plats i dig
jag försöker bara få dig att sträcka mig bortom ditt liv