söndag 6 september 2009

en stund på jorden

jag såg en teckning i en bok, "du är hos mig ändå"
där ett barn skrivit "pappa och jag hade det jätteroligt"
målat karuseller runt om
när han var nio hade hans pappa dött
sen hade han målat detta på en lektion i skolan
det är fint, på många sätt
det måste ändå vara bland det finaste
att kanske bara vara med
ens barn eller syskonbarn

inte göra något speciellt
och sen nästa dag gör ens barn teckningar om det
förklarar hur roligt man har haft det
jag vet inte
men att göra andra glada är nog alltid finare än tvärtom

åtminstone lite, lite

och inatt gick jag hem genom nattgöteborg
gubbar står och kissar lite här och där
och saker som ”drick inte mer nu, älskling, jag mår dåligt av det”
"men jag har bara druckit en öl"
och ”jag älskar ju dig... helvete... jag ville inte kyssa henne” hörs
munnen är full, men orden tomma
det blir lätt lite löjeväckande
där allt har ett pris, men inget värde
och sen när kysser
man någon för att man inte vill göra det?
när rör man någon just för att man inte vill?
det blir både ryggradslöst och falskt
och det känns så onödigt, allt
"jag ville det inte, så det var därför jag gjorde det"

jag skulle inte kunna kyssa någon om jag inte ville det
och jag skulle inte dricka mer än jag klarar av att hantera
särskilt inte om någon jag tycker om skulle må dåligt av det
jag skulle inte trivas då
jag skulle finna det jobbigt och fel - för mig
och egentligen handlar det inte om något specifikt
utan att man gör något som man vet om kommer såra
och förstöra så mycket
om det inte är något man vill göra
alltså, såra någon - varför då göra det?
det är inte så svårt egentligen
vill man inte göra något
så är det ju bara att inte göra det

och det är så mycket som märks sena kvällar
då människors kroppar och personligheter
blir till klagomål istället för vad de egentligen är
jag tror det är svårt att ändra på sitt ideal
och det är ju inget fel i sig att ha ett ideal
det relevanta är hur pass dåligt det får en att må
att man inte uppfyller sitt eget ideal
samt vad det är för typ av ideal
att vara så smal att ens kinder är
insjunkna och revbenen tydligt sticker ut är direkt farligt
och således inte ett ideal som är värt att eftersträva.