smälta samman

jag önskar ibland att jag mötte någon.
inte genom att ringa eller hälsa på
utan att någon bara kom och klev in i min värld.
drömmen igår natt var fin.
'någon dag borde vi vakna och känna
varandras fötter utanför sängkanten
och jag vill ge dig regndroppar.
titta. jag kan fånga dem på tungan.
och sen ge dem.
till dig.'

Brorson

Skratta högt där döden ser

Ibland kan jag tänka att mitt liv är som en film. Vid speciella känslotillfällen. Jag kan tänka att det här är den där lyckliga scenen i början, innan kaoset börjar. Det känns som en vacker tanke. en "det blir inte mycket bättre än såhär"-tanke. Hur stannar man i sådana tankar?