vänder natt igen

närhet, förväntningar

i sommar vill jag slå
ett slag för rätten att vara
osexig på ett dansgolv
att skita i alla jävla förväntningar
att försvinna in i massan och bara
vara som man är
det är det som är magin förstår ni.

egentligen handlar allt om närhet.
och inte bara sån där fysisk med
kramar och sex och så.
utan mer om känslan att vara två.
känslan att man inte är ensam.
att någon annan känner
samma känslor samtidigt.

sova tillsammans

- det finns nog ingen som sover bra i en liten säng med någon man älskar
- om inte känslorna är lika små som sängen…
- jag vill sova med henne nu, ta av hennes kläder innan vi ska lägga oss.
jag ser säkert helt uppsvälld ut. hela min kropp är fylld av henne.
jag vill ringa henne men när hon svarar saknar jag mun.

det spruckna håller längst

vi pratade och jag sa
bara tråkiga saker
jag sa bara samma tråkiga
saker som alltid
och det är så fruktansvärt hemskt
att jag bara kan säga tråkiga saker för du
jag skulle vilja säga dig
världens vackraste saker
eller åtminstone berätta
nåt litet om mig själv
men jag vågar aldrig
jag vågar aldrig och
det slutar alltid likadant.

och nu är det
såhär att du måste våga och jag måste våga
men ingen av oss vågar.
jag är så snabb med att
packa väskorna när jag verkligen vill stanna

bygger jag murar är det inte för att hålla dig utanför
utan för att hålla mig själv kvar innanför

jag håller aldrig ända fram.
alltid gör jag dig besviken.
jag sitter här och önskar
mig någon annanstans.
och jag upprepar orden för mig själv.
nej. inte så att du ska förstå vad jag menar.
jag vill aldrig göra det för
lätt för dig att förstå.
jag vill aldrig vara för tydlig.
det är en annan av mina rädslor.
inte vara för tydlig.

när två människors lukt blandas

jag vill att du ska vara här
på mitt rum och se mig i ögonen.
jag vill att du ska finnas. på riktigt.
jag vill krama dig och klä av dig
vill ha nånstans att göra
av all min värme
men du är fegast i världen.
eller inte fegast då för det är ju jag.
men näst fegast.
du klarar inte av
att säga nåt och jag klarar
inte av att säga nåt.
och så skiljs vi åt med
kompiskram precis som vanligt
och du går ut genom min dörr
och jag faller ner på golvet och gråter
för jag är så
fruktansvärt jävla kär i dig
att det inte finns ord

vill be dig stanna
och kasta ankar i mig inatt
för stormen är på väg
och när vi somnar
kan vi intala oss själva
att det här är
det vackraste liv vi någonsin levt
det vackraste liv vi någonsin kommer leva

synskärpa

- gör inte så mot en berättelse
- vad?
- avsluta den inte, innan den tar slut
- jag önskar du kunde se med dina känslor
- min längtan har inte 1,0 i synskärpa
- min har

- jag tror att kärlek är att sträcka ut sitt sinne
så långt att en annan människa faktiskt kan nå det
- når du mig även när du är långt bort?
- ja
- är jag för långt bort nu?
- fråga mina armar, det är de som sträcker sig

- men jag tror grunden för kärlek börjar med…
- …att man ser varandra, utan att man tittar bort?
- jo, och att man lyssnar på varandra. och ser samma framtid.
- hur ser du din framtid? vad kommer vara det finaste i ditt liv om säg, tio år?
- det finaste på dagen kommer vara att ens barn ringer till jobbet och säger
”har du det bra på jobbet, pappa” och när tindra pratat klart så säger hon
”valentina vill också prata nu pappa”.
- tindra och valentina?
- när jag var liten så hade jag en dröm om att mina barn skulle heta så.
nu blir det kanske inte så, men det är ändå en trygghet.
- letar du efter den framtiden nu?
- det enda jag letar efter, är sätt för oss att få vara tillsammans
- vad hittar du?
- inget, men jag bär min längtan
att bära på någonting man vill behålla förändrar hela ens liv

så när du går, gå härifrån med mina ben
vänd bort blicken med mina ögon
krama mig farväl med mina armar

dagtankar

du ligger i badkaret, jag kommer för nära kanten och du drar ner mig i vattnet, viskar nu har jag dig.

det vore fint med dina händer igen

eftersmak av blod igen
denna gången mitt eget
men det kanske är hjärtats enda regel
slag lämnar alltid blod
även hos de som aldrig blöder

är jag den enda vars hjärta
inte ens försöker
jag behöver förstå
ditt ansikte i tusen delar
vem ska sätta det på plats
på pappret ruiner av känslor igen
och jag förstår inte

jag minns såväl längden på dina fingrar
kanske säger dina läppar mer än böcker
alla sanningar som du ser igenom
ta mig i ditt huvud
säg att dina händer är mer än ord
se mig liten och älska mig stor

kom hit och värm
när kylan biter som
tusen skorpioner i min arm
det är snart vinter utan dina kinder
jag borstar tänderna med din lukt
jag söker med fingrarna efter din luft

din tystnad
vad finns det i den
dina fingrar
finns jag finns jag i dem

hur ditt regnsmekta
hår gick upp i vinden och långt härifrån
kom igenom mig
kom igenom mina ben
kyss mig öppna mina läppar
fråga varför livet alltid börjar för sent
blås mig över din jacka
blås bort med mig i en höststorm
eller låt mig vara i din famn
sära på dina läppar och forma mitt namn

vad ska jag skriva i din hand
bokstavera livet i ditt namn
ge mig vind ge mig vinden
gör mig till en tår
och blås ut mig längs din kind
du vill att jag ska må bättre
men du vet att dina ögon räcker
för att jag ska ta hand om mig

om en stjärna skulle falla
tar du emot den då
jag vill komma in i din själ
och längre mycket mer än så

vad skulle du ge för att ha mig hos dig
vad skulle du ge för mina ögon
vad skulle du ge för att få tillhöra min värld
men vad jag än ger
ger andra dig mer

är du aska är du eld
är du mörkrädd eller bara ensam
vinden drar ner glaset där
dina läppar finns kvar
och i natten där
vi vandrade längs gatljusen
såg bara händerna att du frös
medan tårarna skrattade och regnet föll
när du blir igår somnar jag om

och vinden ska vända
hösten till slutet av juli
och ditt ansikte än en gång
det vore vackert med dina händer igen

No one would riot for less