fredag 14 december 2007

Stay


När konststuderande Henry kliver in på psykologen Sam Fosters kontor går han också rakt in i huvudet på honom. Efter lite småprat sinsemellan avslöjar Henry att han ska ta livet av sig inom tre dagar, då han också fyller år. Sam överger sin verklighet, och blir en del av Henrys. Men vad är verkligt, och vad finns inte? Är världen bara en illusion? Vad som är på riktigt för någon, kanske inte är det för någon annan.

Bildspråket är rakt igenom fantastiskt och klär filmens melankoliskt drömska tema. Scener upprepas, ryckiga bilder, tillbakaspolningar, scener som går in i varandra. Här är tiden inte längre linjär. Ewan Mcgregor gör en stabil insats som psykologen Sam, men mest glänser Ryan Gosling som Henry, och Naomi Watts som Sams flickvän. Musiken och bildspråket blir som andra huvudrollsinnehavare och bidrar bara till den vackra stämningen. 

Ett exempel är när Henry sitter mot en vägg och pratar med Sam. Sam berättar hur han bar upp Lila ur badkaret, efter ett tidigare självmordsförsök, lade tryckförband runt hennes handleder, och ringde en ambulans, sen att om Lila var där med Sam och Henry så skulle hon försöka få Henry att förstå att det finns för mycket vackert för att bara lägga av. Det kanske låter som en obetydlig scen, men man känner stämningen i kroppen. En annan vacker scen är när Leon, spelad av Bob Hoskins, vandrar förbi ett par gatlyktor, och de släcks en efter en, bakom honom. Som om det var livet som slocknade, lite mer för varje steg. Eller, för att nämna en sista scen, när Sam besöker Henrys mamma. Hon säger att hon aldrig trodde att han skulle dyka upp, att hon väntat i tusentals år på honom. Hon beskriver ett liv i ensamhet, där hon ibland är tyst så länge att hon glömmer bort hur man pratar.

Det spelar inte så stor roll om man inte förstår Stay. Den är värd att upplevas ändå. En film om att hålla sig fast vid livet så länge som det är möjligt och hur vår verklighet, hur materiell den än kan te sig, är en illusion som man kan vakna upp ur. En film där det psykiska är mer synligt än det fysiska, där vi lär oss att det finns för mycket vackert för att bara lägga av. Det är en film som antagligen de flesta bara ser på, utan att verkligen se den. De skulle bara veta vad de missar. Om det är en dröm, så rymmer den hela världen.